|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Mikael Wiehe i en kall och fuktig loge | |||||||||||||||||||||
16 maj - Landskrona Egentligen ska Mikael Wiehe inte uppträda förrän om en timme. Men när han nu kommer till Slottsparken i Landskrona så har allt gått för fort i arrangörernas program och de vill att han ska gå på tidigare. Ja, talen och upptakten och sångerna rusade förbi, kanske på grund av att regnet hänger i luften. Dogge Doggelito, som var huvudtalare, skulle prata 20 minuter, men var klar efter sju. Sångaren Kristian Svensson från Malmö skickades upp på scenen igen trots att han var klar och måste till och med dra några sånger som inte var uttalat politiska. Nu sitter Mikael Wiehe i en kall och fuktig loge, och det är inte det bästa läget, för i går var han magsjuk. Han är blek och tagen inför vårturnéns sista spelning.
Wiehe spelar i LO:s och SAP:s förstamajdemonstration. I Corren protesterar MUF hårt och anklagar Wiehe för att vara en antidemokrat. Riksdagsledamoten Johan Löfstrand (S) säger att kritiken mot Wiehe visar att MUF i brist på politiska argument blir desperat och hamnar fel. 4 maj - Kumla Just innan vi skulle in på Kumlafängelset kom det en skåpbil inifrån fängelset. På sidan stod det stort: LÅS & SÄKERHET. Jag flyttade mig så att den kom fram och tog för säkerhets skull några raska steg ut på den Hälsans stig som går längs fängelset. Solen vek undan, det blev kallt. Den första grinden öppnades. Tio minuter senare var alla klara över att Mikael Wiehe är Mikael Wiehe, men hans gitarrer och högtalare och mixerbord skulle kollas. Ljudkillen Krille Stråth visade vad det fanns längst ner i en av lådorna: en avbitartång. Plus lite annat som kunde vara problematiskt. Jag tänker på det någon timme senare medan Mikael Wiehe kollar gitarren innan det är dags för framträdande nummer två på Kumlafängelset. Det är en hel avdelning som ska komma nu. 35 män. En av vakterna säger att det är ovanligt att alla på den avdelningen kommer. Wiehe hostar, han har ont i halsen. Han har turnerat i flera veckor nu. Halsen har tagit stryk. Han har fått kortison. I går spelade han två gånger – på en begravning, och på en vanlig konsert - och i morgon ska han spela två gånger – på ännu en begravning och ännu en vanlig konsert – och i dag är det tre spelningar: två på Kumla, och en på kvinnofängelset Hinseberg. När gänget kommer in så ser de flesta nästan likadana ut: rakade skallar, bredaxlade. Och mjukiskläder. Det är avidentifiering som gäller. Ingen får ha jeans på sig. Det enda som varierar är tröjorna: några har gråa, de flesta har roströda, i nästan samma nyans som väggarna här inne på kaféet. Wiehe börjar likadant som han började förra spelningen, den för en timme sedan. Samma snack. Samma inledningslåt. När han spelar sång nummer två, som också den här gången är "Vem kan man lita på?", säger killen längst bak att nu börjar det låta något. Wiehe berättar om Björn Afzelius, att när Wiehe övade i kyrkan inför begravningen av Afzelius, så rullade de in kistan. — Och det kändes inte ... bra. Han spelar sin sång till Afzelius, "Den, jag kunde va", och sedan blir det en sång han inte hade tänkt spela, en gammal favorit: "Sång till friheten", som skrivits av chilenaren Silvio Rodriguez, och som Afzelius översatt. Sedan blir det ytterligare något nytt, och detta är verkligen nytt, från Wiehes senaste album "Ta det tillbaka!": "Strö all min kärlek". Den skrev han när hans fru återvände efter att ha lämnat honom och varit ifrån honom ett och ett halvt år. Mikael Wiehe berättar att frun är chilenska, att hon bodde i Södertälje när de träffades, att hon aldrig ville hem till Chile. När han ville dit sa hon att i Sverige är det bättre ordning, folk står i kö och uppträder mer civiliserat. Men för några år sedan fick hon Chilefebern, som Wiehe kallar det, och åkte dit. Och försvann, som sagt, innan hon kom tillbaka.Sedan är det "Flickan och kråkan" och "Sång till modet" och efter det bjuds vi på isterband och instrumenten packas ihop och nu kollas ingenting, nu vet, tänker jag, alla att det låg gitarrer i fodralen, inte kulsprutor. 31 mars – Malmö Jag står utanför Palladium som ligger mitt i Malmö. Om en stund ska Mikael Wiehe ha premiär på sin turné. Hans nya album, "Ta det tillbaka!" (Warner Music), har precis släppts. Det är sånger som rätt igenom är djupt politiska och syftet är att regeringen ska bort. Jag minns förra gången jag var i Malmö, i januari 2008, för att se Wiehe, då framträdde han med Jacques Werup. Ett gäng danskar ställde sig utanför Victoriateatern och sjöng: "Vi er? røde, vi er hvide, vi er her for att se Wiehe." Om och om, det lät som på en fotbollsmatch, men danskarna var alldeles nyktra. Wiehes och Werups föreställning handlade mycket om svårigheten att älska, om det jobbiga med förhållanden som inte håller, om döden, om tidens gång, om ett Malmö som inte längre finns. Sedan dess har Wiehe uppträtt med Ebba Forsberg och med Åge Aleksandersen. I kväll är det bara Wiehe. Wiehe och hans gitarr. Jag, som har följt honom noga de senaste fem åren, inte minst under arbetet med boken "Mikael Wiehes sång till modet" (Lindelöws), har aldrig sett honom så taggad som i kväll. Inte för själva budskapet ("nu ska den här regeringen bort"). Utan för kraften i budskapet. Han spelar på en och samma gitarr (den som han har ärvt efter Björn Afzelius) och markerar takten med att riktigt stampa till med högerfoten och med att slå hårt på gitarren. Det är mycket sällan fingerplock. Han står upp – bara en sådan sak. De senaste åren har han ofta suttit på scenen, och det blir lite ... som att han sjunker ihop och förlorar kraft och det gör att han ser äldre ut än han är. Sångerna i kväll – många är från det nya albumet – spottas fram. Han nämner namn. Han slår ännu hårdare på gitarren. Han driver med Gud. Och publiken älskar det. Jag har inte på många år hört honom få så starka applåder. Som att det äntligen är dags att någon inte sjunger i allmänna ordalag om politik och nedskärningar, utan att det nu nämns namn, det blir så konkret. Wiehe säger att han försöker verka i en tradition som är vulgär och fräck. Han berättar om det som inspirerat honom, som målningar som visar överheten som patrask. Han nämner Cornelis Vreeswijk – som ville att Hoola Bandoola Band skulle kompa honom – och Vreeswijks förmåga att nagelfara överheten. Wiehe dedicerar sånger till Jimmie Åkesson och Daniel Westling och sjunger om Spaniens solkust som inte är sig lik, för stränderna flyter av uppsvällda lik. Det blir inte så många av de mest berömda låtarna, utan i stället låtarna med mest krut i. Som vanligt ligger han på gränsen i mellansnacket: I ena stunden säger han något som lockar till skratt och applåder. I nästa säger han att han gillar en hel del av det som händer Kuba och frågar: — Hur många är det som applåderar nu? Han drar en historia om längden på Carl Bildts penis, säger att han i fjol berättade att han läst en medicinsk tidskrift som påvisar korrelationen mellan girighet och penislängd. Nu i år säger han att han lurades, den där medicinska tidskriften existerar inte – och just när publiken fnissar med andemeningen "tänkte väl att det inte kunde vara så", så smäller han till med något annat han läst, om just girighet och förmågan att leka med andras pengar. Vissa skriker mellan låtarna att "vi kan lita på dig, Mikael" – men de kan inte det. Han ser ut att vila rätt länge i givna poänger gentemot den borgerliga regeringen, men jag har aldrig hört en publik bli så tyst som när Wiehe angriper dem som snor sånger från nätet. Och just det – stöd till Kuba och kritik mot de som tar filmer och sånger från nätet utan att betala för det – poängterade han extra hårt när han framträdde på Vänsterpartiets kongress. 16 maj – Landskrona I går var ännu en dag med en spelning, Wiehe gör ju upp emot hundra om året. En del av dem ställer han upp gratis på. Som i går i Skivarp. Wiehe spelade för MPS-sjuka. Wiehe var själv så dålig att han sov hela dagen, åkte dit, sjöng sina sånger, somnade i bilen hem.
Nu sitter han i logen, samlar krafter, fryser. Han är rejält påklädd. Jag har snackat mycket med honom om hans arbetsmoral. Själv säger han att han tänker på Hemingway när det gäller det. Man ska göra sitt jobb. Man kan må skit, men man ska göra det man lovat. På nyårskabarén häromåret, när hans fru just hade lämnat honom, var han uppe på scenen och levererade, som det heter, och i pausen spydde han. I samma veva sa Mikael Wiehe: — För mig är Hemingway den fulländade mannen. Nej, det menar jag nog inte. Men han är en förebild för han spänner över så mycket. Han listade: Hemingway är machomannen. Hemingway är mannen med kvinnorna. Hemingway är mannen med tjurfäktningen. Men det som Wiehe pratade längst och mest ihärdigt om är att männen i Hemingways romaner biter ihop: av sorg, av smärta, av ensamhet. Kyparen som håller ställningarna. Mannen som väntar på kontraktsmördaren. Tjurfäktaren. Den impotente mannen. — Det finns ett uttryck som Hemingway använder, och som jag tänker på mycket. Jag tror att det är grace under pressure, att uppföra sig med värdighet också när det är för jävligt. Att hålla sig upprätt. Att det finns någonting värt att slå vakt om. Han tuggade på orden innan han släppte ner dem till hjärtat: Värdighet. Heder. Ära. Mod. — De här orden, de här begreppen - värdighet, heder, ära, mod – visar en oerhört romantisk Hemingway. Men samtidigt finns hos alla hans män i hans böcker en längtan efter kärlek. När de inte får den, så biter de ihop i alla fall. Och det är det som Wiehe menar: jobbet ska göras, också en kall, frusen dag i Landskrona då huvudstadens kvällstidningar skriver att hela Sverige har mycket sol nu. Jag gissar att vi är 500 här i dag, på denna antirasistgala som arrangeras av IF Metalls avdelningar i Skåne, Halland och Blekinge i samarbete med Jobbare mot rasism och Ungdom mot rasism. Allt började klockan tolv, det var tal av sju, åtta representanter. Nästan alla tilltalade publiken med "Vänner", och det nämndes va rdagshjältar och det sades att den som är tyst håller med när rasismen frodas. —Vi gör val hela tiden, som vilka fördomar vi skrattar åt kring fikabordet, säger Ann-Sofie Garsén, från organisationen Jobbare mot rasism. Hon säger: — Ingenting förändras av sig själv. Och jag vet inte om det är medvetet, om hon vet att det är just så som en av de låtar som Mikael Wiehe skrev åt Hoola Bandoola Band heter. Nu tätnar publikleden, för snart är det dags för Mikael Wiehe. På scenen, som ser ut som att den är i en lövad folkpark, har det satts upp Wiehecitat. Och nu går han äntligen på, och han inleder med "Jag har vänner", om folk som höjer sina röster, om uppror i Prag och Seattle, kamp i Chiapas och Malmö. Så: nu är världen här. Och han kommer att återkomma till den. Men en halv minut ser han sig omkring. Från scenen syns ståndet där Ica Ankaret och IF Metall delar ut gratis frukt. Där ser han också det största av alla citat som hängts upp: Palmes ord om att "Det finns inte vi och de – det finns bara vi." Vid sina fötter har han ett Frank Zappa-citat: "I’m not black, but there are times I wish I could say I wasn’t white." Och i hela parken finns många, många skyltar om att det är dags för ett regeringsskifte. Ballongerna är röda. Regnställen är röda. Och flaggan som hänger i topp, den är också röd. I dagens nummer av Lokaltidningen skriver chefredaktören Mikael Falk om valveckan som gått: "Veckans mest osynliga: Jimmie Åkesson, SD, Finns han?" 4 maj - Kumla Efter Wiehes andra spelning för fångar frågar en vakt Wiehe hur många sånger han skrivit. — Med översättningarna, främst av Bob Dylan och Leonard Cohen, är det fler än 300 sånger. Wiehe säger att det ibland känns som att översättningarna gjort låtarna också till hans, att de känns som hans egna. Då säger fängelseprästen att precis så ser hon på texterna i Bibeln: de finns där, nu kan de användas till något nytt, till att få fram ytterligare betydelser. Sedan säger hon att hans "Var inte rädd mitt barn" spelas väldigt ofta på begravningar. 12 maj – Malmö — Man kan vara framgångsrik på många sätt: sälja skivor, ha mycket folk på konserterna, att det skrivs mycket om en. Den här våren har det varit mycket om mig i medierna. Mikael Wiehe resonerar högt. Han har precis kommit hem från tandläkaren. Det är ett hemskt väder. Regn och ännu mer regn. Han längtar till solen i Spanien. Vi pratar om försäljningssiffror. På Hoola Bandoola Bands tid sålde albumen 100 000 ex. När Wiehe började spela solo, eller i nya konstellationer, låg de på 50 000. Sedan gick det ner till 30 000, och den siffran höll han stadigt. Men förra skivan, "Sånger från en inställd skilsmässa", sålde bara 6 000. Trots att "alla" trodde att den skulle sälja bra, med det temat, med den närheten, med de vackra melodierna. Hans nya album, "Ta det tillbaka!", är redan uppe i det dubbla. Vecka efter vecka ligger det på försäljningstopplistorna. Förr var 12 000 inte mycket, nu är det det. — Skivbolaget säger att folk vet vad de får när jag kommer med en så uttalat politisk skiva. Och det kanske är så. Och jag är glad för att det nya albumet säljer så pass bra, men hur blir det med nästa album? Han säger att det inte är billigt precis att spela in album, och att skilsmässoskivan gick med förlust. — Ibland undrar jag: Ska jag överhuvudtaget göra en skiva till? Jag påminner honom om något han sa just innan albumet "Ta det tillbaka!" var klart, att han skulle försöka få LO att köpa en hel del exemplar och använda i valrörelsen. — Jag budade skivan till LO så fort den var mixad. Sedan fick jag stöta på, och hörde att LO skickat mejl till skivan till förbunden ... Mejl? Då händer inte mycket, man får ju agera mer offensivt. Det slutade med att LO köpte 700. Wiehe säger att säsongen inte är slut, han kan sälja mer, och i sommar och höst är han flitigt bokad, inte minst i valmånaden september. Wiehe ville spela på ett stort förstamajtåg, så när han träffade Lars Ohly förra hösten så erbjöd han sig att spela i vänsterpartiets tåg och Ohly var entusiastisk och skulle höra av sig snart. Samma långsamhet där som hos LO. — Jag sa till Ohly att någon jävla ordning får det vara i ett parti, och till hans förtjänst får jag säga att han skrattade åt det. 16 maj – Landskrona Inför den sjätte låten i Landskrona, så tittar Wiehe sig omkring igen. Om han vill kan han se att rakt fram över gatan ligger Folkets hus, Arbetarmuseum, Arbetarrörelsens arkiv, Centrum för arbetarhistoria. Till vänster, i sexvåningshuset, står folk på balkongerna och lyssnar. Wiehe säger att nästa låt har han spelat i Norge som en del av den antirasistiska kampen. Och han har spelat den i Danmark av samma skäl. Och han har spelat den otroligt många gånger, det är en av de sånger som han spelat allra mest. Likadant var det med Björn Afzelius. De spelade 1986 in den på ett gemensamt album. De har inte skrivit originalet, det gjorde Peggy Seeger, Pete Seegers syster, efter militärkuppen i Chile 1973. På engelska heter den "Song of Choice", på svenska "Valet". — Och nu ... Jag hoppades jag skulle kunna sluta spela den här sången, men nu måste jag sjunga den här i Landskrona. Alla vet vad han syftar på. I Landskrona röstar var femte på Sverigedemokraterna (som har sitt kontor på Segergatan). Och det fiskas grumliga stämningar sedan en 23-årig man med invandrarbakgrund slog ner en 78-årig kvinna på en parkeringsplats utanför Hemköp så att hon dog. Sverigedemokraterna kom i samband med det med ett uttalande från Stefan Olsson, den mest ledande partiföreträdaren i Landskrona: "Landskrona är hårt drabbat av grova våldsdåd, men detta är i särklass det grövsta och mest avskyvärda brott jag upplevt i vår stad." Wiehe slår an ett d-moll. Bakom sig på väggen har han några rader som arrangörerna skrivit: "Fröna växer sakta under ytan, dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt, först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt." Just med de orden inleds sången – och det sista Wiehe sjunger är: "Vakna upp, börja se dig omkring, fatta mod, så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dig, att du var en av dom som stod emot." 12 maj – Malmö — Ja, IF Metall i Landskrona fick i höstas en utmärkelse av den antinazistiska stiftelse som Tomas Ledin och jag driver. Och jag sa att de gärna fick ringa, och att jag gärna kommer och spelar. Att Sverigedemokraterna i Landskrona har så stort stöd, det är tufft för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen att hacka i sig. När jag tackade ja till spelningen hade ju inte det där dödsfallet på parkeringsplatsen ägt rum än. Vi vet inte vad som utlöste det. Om det var ett bråk. Eller vad det var. Jag tycker så här: Jag spelade på Kumla och Hinseberg. Jag har också spelat för offren efter morden i Malexander. Det har gått 10 år sedan morden. Jag har inga illusioner om dem som sitter i fängelse. Jag är inte lättduperad, men jag tycker att folk ska få en chans. Så ser Mikael Wiehe på Landskrona också. — Varför blir folk Sverigedemokrater? Det måste diskuteras. Är det förtappade trasproletärer som varit arbetarklass och känner sig svikna av partierna som nu bara satsar på väljare i mitten? Och attraheras de av ett parti som lovar att det ska bli som förr? Och som letar syndabockar? Ett stort ansvar för att det blivit så här ligger på Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Och jag vill vara med och påverka, så därför åker jag till Landskrona. — Hur ska man bemöta Sverigedemokraterna? — Jag vet inte riktigt. — Du hånar dem på nya skivan. — Ja, men ... De som utgör kärnan i Sverigedemokraterna ... Jag vet inte hur mycket de ändrat sig. Det är ju klart att de inte kör med hakkors. De anpassar sig. Men man kommer inte undan att en del av dem är brottslingar och har ett inte särskilt trevligt förflutet. Frågan måste diskuteras. Han nämner författaren Fredrik Ekelund, som bor i Malmö, och som häromåret skrev en artikel om kompisar han har, kompisar som är så kallade vanliga arbetare, och som oroas inför av invandringen. — Det blev ett jävla liv för att Ekelunds kompisar inte tyckte helt rätt. Men det är väl klart att många som kommer hit har en kvinnosyn vi inte gillar. Förresten, hur många svenskar är det inte som slår sin fru? Om man påpekar det, så svarar folk "men det är ju något helt annat". Det är det väl inte. Hursomhelst ... Man ska inte slänga rassestämpel på dem som inte tycker helt rätt alltid, det leder ingen vart. — Återigen: hur bemöta Sverigedemokraterna? — Den frågan är hur svår som helst att besvara. Men jag tror som alltid på en mobilisering underifrån. Min svärson är vänsterpartist och han berättar om hur svårt det är när de är ute och knackar dörr för att få folk till möten. Så har det alltid varit. Vi kommer ihåg hur det var i arbetarrörelsens barndom, det gnetades och jobbades. Det går inte med reklamkampanjer, det är gräsrotsarbete som krävs om man vill vinna hearts and minds. Mikael Wiehe säger att han ibland tänker på 30-talets Berlin. — Då slogs vänstern och högern i gathörnen ... Men det tycker jag inte om. Våld måste tas till i absolut sista hand. I stället för att krossa 7-Elevens fönster, så ordna en picket line utanför. Man måste snacka, snacka, snacka. — Ska man snacka med Sverigedemokraterna? — För fem år sedan hade jag inte tyckt det. Men nu tycker jag nog det. Snacka med sverigedemokraterna om allt, om trafiken, inte bara om det som de vill snacka om, så får folk bilda sin uppfattning. Kan man snacka med KD så kan man snacka med SD. Jag åkte till Sjöbo när den främlingsfientlige Sven-Olle Olsson härjade. Pierre Schori var också där. Det är väl klart att många i Sjöbo tyckte att stockholmare och malmöbor inte hade där att göra. Samma sak är det med Landskrona. Jag kan bara åka dit och säga vad jag tycker. Jag gör mig inga illusioner om att det betyder särskilt mycket. För några år sedan – Östersund Wiehe hade översatt Dylan till sig och Totta Näslund, och senare till sig och Ebba Forsberg. Nu är Forsberg och Wiehe och bandet ute landet runt och spelar på festivaler. Jag har sett dem flera gånger med det här Dylanprogrammet, men i dag den 1 augusti 2008 är det kortare: här på Stortorget under Storsjöyran får det inte vara längre än en timme. Det betyder att mycket av mellansnacken försvinner. En kvart in i spelningen, som äger rum på eftermiddagen då det fortfarande är ljust och det inte finns någon riktig konsertkänsla, kommer en helikopter in över området. Den hovrar rätt över publiken och det stör mycket. Men Wiehe tittar inte ens upp. Han fortsätter sjunga och när helikoptern försvinner efter kanske tio minuter sjunger han vidare och ser till att det är föreställningen som får vingar och lyfter. 16 maj – Landskrona Det är en kvart kvar av Wiehes spelning, och det blir inte en enda Hoolalåt. Han spelar "En sång till modet" och "Ta det tillbaka" och avslutar med "Det här är ditt land". Och därmed är hans vårturné klar och den slutar i ett Landskrona som är mer än Siw Malmkvist, som snart hoppas vara 50 000 invånare, som lockar med att stan "ligger bara ett stenkast från Malmö och Köpenhamn" och har "sagolik natur och kulturhistoriska minnesmärken". Det var här i Landskrona som Hoola Bandoola Band under sin återföreningsturné 1996 – för att störta den borgerliga regeringen – spelade en konsert som släpptes på albumet "... för dom som kommer sen". Nu ska han ta en kort semester i Spanien och sedan ge sig ut på vägarna igen. Det sista här i Landskrona – innan han kommer tillbaka i juli för ännu en spelning, på Landskronakarnevalen – är att han säljer skivor, fotograferas, ger några intervjuer, får hälsningar från bekantas bekanta. Sedan står han framför scenen en stund. Han är trött. Solen kommer fram, men Wiehe ser mer och mer frusen ut. Det blåser lite lätt, men jag vet inte från vilket håll. I morgon inleds rättegången mot 23-åringen som åtalas för dödsfallet på parkeringsplatsen inte långt härifrån och hans försvarsadvokat kommer att hävda att det var den åtalade som först attackerades. 4 maj - Frövi När vi kommer till kvinnofängelset Hinseberg, som ligger tre kvarts körning norrut från Kumla, och kanske två mil från Örebro, så är det som att vara på landsbygden. Allt är öppet. Idylliskt. Tills vi upptäcker att detta är utslussningsavdelningen Båtshagen. Uppe på kullen, bakom rejäla staket, sitter fångarna med riktigt långa straff. På Båtshagen går vi in och det är som ett vardagsrum hemma hos vem som helst. Det är kanske 12, 13 som sitter i sofforna. De säger att de väntat. Kaffe. Sockerkaka. Soffor i samma färg som de roströda tröjorna på Kumla. Det är grönt i gardinerna och lila i bordsdukarna. Kvinnorna är bättre klädda än männen på Kumla. Här är det bara larvigt med en högtalaranläggning och mikrofon, så Mikael Wiehe inväntar bara att chokladbitarna ska ha sin verkan: att han får ny kraft för sin tredje spelning på några timmar. Han ställer sig mellan sofforna, framför en lapp med meddelandet att innergården är larmad, han har lika långt till alla, kollar att den ena kvinnans lilla baby har det bra i sin mammas famn, och sedan börjar han med att presentera sig. Och sjunger sex sånger, ungefär samma som tidigare på Kumla. Sedan, när han tar en kopp kaffe och en bit sockerkaka innan det är dags att åka, kommer jag att tänka på när Wiehe och jag häromåret åt middag med en man i musikbranschen som började raljera om Tomas Ledin. Det är enda gången jag sett Wiehe förbannad. För, om jag minns Wiehes resonemang rätt: På samma sätt som Björn Afzelius mobbades av kritiker, så kritikermobbas Ledin, det är liksom första krysset som ska dit på formulär 1A. Men Ledin (och Afzelius) ställde till exempel upp – och det var detta Wiehe la ut texten om – på galor mot apartheid och drog utan att skryta om det in mer kulor för afrikaner på sitt ena lillfinger än vad många andra högröstade musiker och kritiker sammanlagt gjorde. Solidaritet ställer sig inte över en bra melodi eller text. Men kritikerna måste kunna tänka två tankar samtidigt och åtminstone försöka höra en del av Ledins hjärta slå bortom trumslagen. Jag tänker på det när jag ibland lyssnar på ännu en av Ledins tankar om män och kvinnor som lever ett medelålders liv – då de flesta glömt allt vad solidaritet heter.Sida: November 2005 – på ett hotellrum i Stockholm Just när Wiehe ska packa ner gitarren: — Jag har inte gjort någon instrumentalskiva eller barnskiva. Framför allt har jag ännu inte gjort skivan om mig själv. Jag har ännu inte berättat historien om vem jag är. 4 maj – Frövi När Wiehe spelat "Var inte rädd mitt barn" säger han till en av de kvinnliga fångarna som lyssnar: — Snälla, du måste sluta gråta. Om du fortsätter gråta så börjar jag också gråta. 4 maj - Kumla Det finns mycket att säga om Kumla. Till exempel om hur stan marknadsför sig. Kumla, med 20 000 invånare, saluförs med att det är en offensiv kommun. Men det som presenteras är gravfält, minnesgrottor, militärminnen, stenarbetsmuseum, märkes största gravfält, en domarring från folkvandringstid, rester av kalkgruvor, byggravfält ... Samma dag skriver Göran Greider i Metro om hur första maj firades och om framtiden, att det "fortfarande saknas en bärande idé om hur det röda och det gröna – social jämlikhet och hållbarhet – ska samlas i samma berättelse om samhället". Wiehe snackar inte så mycket om samhället inne på Kumlafängelset. Mer om hur han hade det som grabb när han flyttade från Danmark till Sverige, om att han fick stryk då nästan varje dag på skolgården, om hur sällan han träffade sin pappa när föräldrarna hade skilt sig, att han senare bildade Hoola Bandoola Band och att drivkraften då först var sprit och kvinnor, men att han snart började tänka allt mer på samhället. Han berättar en del om sin familj, om att han är gift med en chilenska, att de har fem döttrar. En av sångerna han sjunger är "Var inte rädd mitt barn". Innan han tar den berättar han om att han i morgon ska begrava den vän han haft längst i livet. Han säger att det är så det är, det är för jävligt, men han vet inte vad han ska göra åt det, så han skriver en låt, det är så han hanterar livet. Han berättar lite mer om liv och död, berättar om en gammal kvinna som kom fram till honom och berättade att det var hon som var flickan på bilden som inspirerade Wiehe att skriva "Flickan och kråkan". Och Wiehe säger något om hur stegarna ser ut i livet, vilka som är högst upp – de smarta, vackra killarna – och vilka som är längst ner – de fula, dumma tjejerna – och att det är för jävligt, men det är också så som livet är. Han ser sig omkring, och jag ser att flera av de intagna också ser sig omkring. Wiehe säger att det som smärtar mest är när barnen har det dåligt, och när en av hans fem döttrar blev sjuk så skrev han "Var inte rädd mitt barn". När den här andra konserten är över och nästan alla har gått så säger en av de intagna att han fick tårar i ögonen av "Var inte rädd mitt barn". Wiehe säger återigen något om livets jävlighet. Den intagne säger att han vet precis hur länge han ska sitta här: ett och ett halvt år till. — Och sedan? frågar Wiehe. — Då ska jag ut. Jag har en unge där ute som är några år. Jag tänkte på mitt barn när du sjöng om din dotter. När jag kommer ut, ja, då jävlar, då ska jag bli en bra farsa. Wiehe klappar den intagne på axeln, skakar hans hand, säger att han hoppas att allt går bra. När den intagne är nästan ute ur rummet, så upprepar han det han nyss sa till Wiehe: — Ja, då jävlar, då ska jag bli en bra farsa. 25 april – Göteborg Nu är kvällen sen och mörk och alldeles för jävla kylig. Mikael Wiehe har spelat på Lorensbergsteatern i Göteborg, sålt skivor, packat ihop. Han lät SHIP TO GAZA samla in pengar och uppmanade från scenen publiken att stödja insamlingen. Han brukar alltid fråga mig när jag kommer hem från mina resor till Palestina om hur läget är. I fjol skrev han en stor artikel i Sydsvenskan om att Israel skulle spela Davis Cup-match i Malmö, och om att han förstod dem "som tycker att matchen inte bör spelas även om de riskerar att kallas för lortiga ligister och slödder". Han skriver också att "för mig som föddes 1946 har konflikten mellan Israel och Palestina funnits som en bakgrund till hela mitt liv: staten Israels bildande och fördrivningen av drygt 700 000 palestinier 1948, mordet på Folke Bernadotte av Sternligan under ledning av Yitzhak Shamir samma år, drömmen om de socialistiska kibbutzerna, Suezkrisen 1956." Han säger att han funderar på att åka med ett av fartygen som ska till Gaza, och undrar återigen vad jag tror om läget på plats. Vi tar en kaffe på 7-Eleven högt upp på Avenyn och snackar sedan om allt och inget. Efter en halvtimme så kommer en man fram till Wiehe och säger: — Så det är här du är? Wiehe tittar förundrat på mannen, som är kanske 25, och säger att han spelat här i Göteborg i kväll. Mannen säger att de möttes i Norrköping för inte så länge sedan. Wiehe säger att han tyvärr inte kommer ihåg det. — Jag minns att du kom släpande på en tung väska. Du hade väl annat att tänka på, säger mannen. Mikael Wiehe säger att så var det kanske, han kommer inte alls ihåg det. — I vilket fall, säger mannen, så berättade jag då för dig att också jag håller på med musik. Wiehe tar en stor klunk kaffe. Mannen berättar om hur han och hans band övar och att det går framåt på alla sätt och vis. — Skoj, säger Wiehe. När mannen fortsätter berätta, så säger Wiehe att han inte vill vara oförskämd, men att han sitter här med en kopp kaffe, mitt i ett samtal. — Det förstår jag, säger mannen. Wiehe säger att han önskar honom lycka till med spelandet. Då säger killen: — Om ett år, kanske om två, högst två, då kommer du att få höra talas om mitt band. Det vi håller på med är nämligen revolutionerande och kommer att bli hur stort som helst. Wiehe skakar hand med mannen. Som går. Långsamt. I dörren vänder han sig om och säger: —Jag vill att du ska veta, Wiehe, att om det inte vore för dig, så hade jag aldrig börjat spela. Du får oss att längta framåt, att skapa något nytt. Nu börjar kvinnan bakom disken plocka ihop, hon säger att de stänger vid midnatt. |
|||||||||||||||||||||
| Stig Hansén, Voltair, 28 maj 2010 | |||||||||||||||||||||
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
